fredag 26 september 2014

Vad är en "busunge"?

Bastion, Alexandra Falagara och Brita Lindvall som medverkar i Syster med affisch och trycksak, träffade STIL i P1 och talade norm och form (från 44.25)! 


onsdag 24 september 2014

sisters of art

Är kär i höstens konstnärer på konstmuseet! Vernissage 18 oktober så det är ett tag kvar, men det hindrar mig INTE från att peppa. Ett litet urval av tidigare verk nedan. Klicka på bilderna för att komma till källan.



söndag 21 september 2014

HERstory

Roslin Alexander - Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp2
Imorgon kommer Anna Laestadius Larsson till Måndagar på kulturhuset! Hennes roman Barnbruden handlar om Charlotta av Holstein-Gottorp som skeppades till Sverige vid femton års ålder för att bli Karl XIII:s fru. Författarens ambition är att beskriva historien ur kvinnornas perspektiv.


Superintressant ämne, länkfest på det:
DN – det var kvinnorna som styrde
Lady Dahmer - historiska favoritkvinnor
SR - EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov om kvinnliga konstnärer när historien ska skrivas. 
Aftonbladet - glöm inte bort oss när historien skrivs
Kvinnomuseet
bra lista: Rättviseformedlingen - kvinnor som gjort avtryck i historien

onsdag 17 september 2014

SCUM – mannen är en ofullständig kvinna och andra upp- och nervända "sanningar"

Kultur kan vara så många olika saker. Mest fantastiskt är att den inte måste vara nyttig. Ekonomiskt lönsam. Kommersiell. Ett publikplåster. En SUCCÉ! Slutsåld, utsåld. Såld. Ingen sponsring, inga stora biljettintäkter behövs. Den får vara friktionsfri, en lättsam verklighetsflykt. Och livsfarlig. Radikal, orädd, politisk. Det står securitas utanför insläppet när Borås stadsteater visar Manifest 2083.

Men det här inlägget ska handla om SCUM-manifestet, eftersom feminism fortfarande är så kontroversiellt. Rasism däremot är riktigt folkkärt nuförtiden. Källa på det? www.val.se 

Andrea Edwards är strålande. Solanas är ömsom sylvass, ömsom trubbig. Högt och lågt, överdrifter och sanningar. Hon hånar, förtalar, förminskar, förlöljigar och hotar männen som sitter mitt emot oss. Att se föreställningen är som att få utlopp för en frustration.

MINNS ALLTID - de förolämpningar som männen får höra är bara ekon av sådant kvinnor och minoriteter fått höra sedan… för alltid. Som fortfarande klistrar vid våra kroppar och förvränger vår självuppfattning. Inte en teaterföreställning, utan föreställningar som stympar våra liv och dödar oss.

Jag förstår att SCUM väcker känslor. Jag blir verkligt besviken först när jag ser män nonchalant rycka på axlarna och mysa i sin O-N-Å-B-A-R-H-E-T. Orden fastnar inte på dem, glider av dem. Som vatten på en gås. Det växer liksom ut flottiga fjädrar ur gropar i huden på dem. Alla förvandlas till gäss... Hahah, åååh, nej då. Fast tänker att typ den här mannen har en osedvanligt ful fjäderdräkt.

De hårda orden följer inte efter männen ut ur salongen, befästs inte om och om och om igen, och tar inte sats ifrån Historien. För dem är det här som att sitta i Dawit Isaak-cellen under Almedalsveckan – de kan gå därifrån sen. 

Jag tycker att bra kultur lär oss något om empati. Övar vår begränsade inlevelseförmåga och tänjer den utanför det egna. Ikväll får vi avnjuta ett privilegium, utöver vithetens och medelklassens som verkar vara gemensamma för de flesta i publiken. Mannens privilegium är vårt.

Guldkonfettin dalar och för ikväll är vi priviligerade. Jag tar tre skumgodisar ur godisskålen och skickar vidare till kvinnan till vänster om mig. 

Det går att tolka SCUM-manifestet på flera sätt. Vissa beskriver texten som satir. Andra är bokstavstrogna, och den gruppen består i princip bara av kränkta antifeminister. Vissa menar att SCUM är en viktig feministisk text, andra ser den som ett ok feminister måste bära; SCUM blir ett dåligt rykte på ett riktigt snackigt högstadium. Ett vapen åt jämställdister, antifeminister och annat scum.

För mig är manifestet en blandning mellan omvänd retorik och att förkasta manlighetsnormer. Att förkasta patriarkatet. Inte män, såsom Edwards reciterar. Det är finns skillnad mellan män och manlighet. INGEN vet det bättre än en feminist, vi tror nämligen inte på biologisk determinism. Men det är också stor skillnad på att gå till verbal attack mot en diskriminerad respektive en priviligerad grupp.

Alla som är bittra över att den här sortens kultur skattefinansieras (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/staten-bor-inte-stodja-revolutionar-kultur/) kan ta Johan under armen och gå på valfri pjäs skriven av Död Vit Gubbe (stort urval). Finns gott om gamla könsroller, tvåsamhet, heteronormativitet och kapitalism att hämta där. Kulturens högborg är ganska borgerlig fortfarande. Sen är det faktiskt inte kulturförvaltningens fel om rödvinshögern inte lyckas klämma fram något vettigt. Ta lite ansvar för er egna situation liksom, skriv en pjäs! Mantrat är väl att alla kan bara de anstränger sig lite?

Nej, jag vill inte ha allt det Solanas beskriver. SÅ LUGN I BUSSEN! Alla paranoida foliehattar därute behöver inte oroa sig för att någon starts cutting up men. ((((Obsobs finns massa kultur där kvinnor misshandlas, våldtas och mördas, eller där det antyds att vi blir det. Och det blir vi i verkligheten också. Så kan inte GARANTERA er säkerhet, men nästan.))))

Det var ju en snubbe i publiken som hade med sig kniven. Försök förstå vad det beror på. Vad som händer när kulturskapare hotas är problematiskt ur demokratisynpunkt, på samma sätt som när journalister hotas. 

Oroa er alltså inte för att Edwards föreställning står oemotsagd. På nätet HAGLAR kritiken. Efter pjäsen finns tid för ventilering. Och hem till henne når dödshoten.

lördag 13 september 2014

lördagspepp

Victoria Legrand på WOW, lipade bara lite.







Jag har knåpat ihop en playlist med de bästa systrarna åt er. Lagom kaxig och ett utmärkt soundtrack till hösten.

Är det någon som fattas? 










torsdag 11 september 2014

vi måste prata om C A R O L I N A F A L K H O L T









Jag tror inte att någon har missat hennes grafittimålning vid motorvägen. I gubbväldet som är Borås offentliga konst så står den nämligen ut lite. Med tanke på att biljetterna sålde slut så måste ganska många av er dessutom vetat att hon intervjuades av Kajsa Ekis Ekman under veckans Måndagar på kulturhuset.  

Falkholts konstnärskap ger anledning att diskutera flera intressanta teman, bland annat hur det är att vara en kvinnlig konstnär inom en mansdominerat konstform och hur det är när den konstformen dessutom är marginaliserad "skräpkultur". Och hur det är när ens återkommande motiv är det kvinnliga könsorganet. Yes, grafitta, mina damer och herrar and
everything in between and beyond, grafitta!

För er som, så att säga, är lite med i svängen när det gäller kulturlivet i det här landet (ni vet det där ämnet som har tillägnats ca ingen uppmärksamhet alls under årets valkampanjande, som det står om i morgontidningens tunnaste bilaga, och som väldigt opassionerat redogörs för under SVTs minst engagerade timma - Kulturnyheterna), vet att Falkholt har blivit hårt ansatt av alltifrån kommunala kulturpolitiker till your avarage näthatare. Kvinnohatare. kvinnonäthatare? Det är förövrigt en gemensam nämnare för flera av kulturutövarna på Borås kulturhus i höst (jag tänker återkomma till Andrea Edwards och SCUM-manifestet i ett senare inlägg). Ett av Falkholts grafitta-verk blev till exempel inbyggt bakom en vägg på en skola i Nyköping med förklaringen att "de förvarar konst på det sättet". Både Falkholt och alla vi andra "ser fram emot själva vernissagen" när målningen avtäcks igen...

Falkholt resonerar att provokationen ligger i själva läsningen av hennes bilder; det är inte motivet i sig utan åskådarens oförmåga att läsa bilden utan att påverkas av det faktum att "fittbilder ockuperas av porren" som är problematiskt. Bilderna blir inte lästa som konst. Och det säger mer om betraktaren än konsten, fyller Ekman i (modern Stuart Hall-inspo). Falkholt har viss förståelse för att konst är ett språk som kan vara svårt att förstå, varför kultursverige behöver mer resurser till att utbilda.

 Falkholt förklarar att det känns jobbigt, särskilt i egenskap av fittbärare, att ordet fitta ger så negativa konnotationer. Detta fittans dålig rykte och tabu är något hon vill bryta upp ifrån, på samma sätt som hon brutit sig ur grafittins machokultur och de många oskrivna regler som styr den tillsynes laglösa konstformen. Det typiska hyllandet av "den manliga rebellen" och kvinnor som reduceras till horor, ställer sig Falkholh således utanför. Hon är istället "intresserad av att bryta ner patriarkala strukturer".  

Förhållandet mellan grafittikulturen och Falkholt är inte helt okomplicerad, men hon konstaterar att nolltolerans mot grafitti inte stoppar den utan bara gör klimatet för grafittimålare hårdare. Ett klimat som i hennes mening verkligen inte behöver hårdna; det är redan hetsigt och territoriellt. Att hon arbetade i dagar för att färdigställa sin senaste målning och nu hoppas att kommunen ska ställa väggens tomma ytor till andra grafittimålares förfogande, står i klar kontrast till det. Och hon tycker sig skönja en viss förändring, till exempel blev hon approachad av en polis när hon målade i Göteborg sist. En polis i polisbil som i hög hastighet närmade sig och tvärstannade framför henne. För att påminna henne om att hon verkligen borde bära gasmask. Eftersom färg faktiskt är himla farligt för lungorna. Göllit. Minns den anekdoten nästa gång du känner dig upprörd över att en polis just red över dig med en häst. Närå, skoja bara. #röromigrytan


Falkholt säger att hon vill normalisera det som uppfattas som konstigt. Samtidigt understryker hon att eleverna på skolan beskrev Nyköpingskritiken som ett uttryck för de vuxnas moralpanik snarare än den allmänt vedertagna uppfattningen om konstverket.

Mer om hur det går till när en konstform till slut blir socialt accepterad och omfamnas, i världens långsammaste kram, av det tröga kulturetablissemang kan ni läsa om i de flesta böcker med ordet "kultur" i titeln. Vill ni läsa om vad de normativa kulturinstitutionerna känner inför att deras upphöjda ställning hotas så kan ni kolla den här artikeln. Horace har en bekymrad rynka i pannan jämt pga detta. Tro mig.

När publiken fick ställa frågor undrade en ung tjej om det är "svårt att vara feminist?". Både ja och nej, fastslår Falkholt, men det är viktigt att vara det. Att hon själv började titulera sig som feminist föregicks av att hon undersökte känslan av att något var fel och hela tiden "inte stämde". En annan person i publiken frågade om det kanske är svårare att vara feminist för en konstnär som verkar helt ensam, varpå Falkholt svarar: "Jo, men styrkan i systerskapet är obegränsad. Varje dag kopplar jag ju i det.".

Vad säger ni, är det svårt att vara feminist? Vad betyder systerskap för er?


Ps, de pratade om massa andra spännande saker också (typ yttrandefrihet, elitism, demokrati, hur Falkholt förhåller sig till kritik, hur hennes skapandeprocess går till osvosv) men jag kan inte återge allt. Så nästa gång får ni se till att ta er dit när det händer något kul.

C.

Systers husbloggare Camilla Wasén

Systers husbloggare Camilla Wasén är "en cafésittande 21-årig bokmal som pluggar medie- och kommunikationsvetenskap. Utan dolda talanger, med väntade intressen. Älskar tex podcasts, politik, filmer (i sällskap där det är ok att prata under tiden), spotify och teater."

Vi ser fram emot hennes kommentarer och betraktelser från höstens program på Kulturhuset i Borås!

Kolla in projektet SKAPELSEN

Idag lanseras projektet Skapelsen av SKAP, Sveriges Kompositörer och Textförfattare. I filmen "Vi har några att tacka" tackar musiker (bland andra Jenny Wilson och Annika Norlin som medverkar i utställningen Syster)  kvinnor som inspirerat dem. Så här skriver arbetsgruppen på projektets hemsida:

Musikhistorien är skriven av, för och om män, sägs det. Branschen domineras av män, på skivbolagens toppositioner så väl som i konserthusen, på festivalscenerna och i musikstudios. Kanske beror det på att andra inte uppmuntrats att ta sig ton och plats lika mycket. Kanske har andra alltid spelat och skrivit musik, men bara inte hamnat i historieböckerna, på festivalscenerna, i DJ- och dirigentbåsen, konserthusen, i jurys och på prispallarna. För att dom inte passat in i hur historien är skriven. Och kanske spelar det roll vilka som har fått avgöra vad som är kvalitet, vad som är betydelsefullt och vad som är allmängiltigt. Vad som fått inspirera. Kanske spelar det roll hur musikhistorien är skriven.

SKAPELSEN vill ändra på det. För att berika musikhistorien, fylla i luckor och låta fler vara med och skapa den i framtiden. Vem tycker du platsar i musikhistorien, vem har inspirerat och förändrat dig? Låt oss veta, under #SKAPELSEN eller i mail på skapelsen@skap.se.

skapelsen.com

skapelsen.com/blogg

torsdag 4 september 2014

Carolina Falkholt - bara några få biljetter kvar!

Carolina Falkholt
- Ett publikt rum
 

måndag den 8 september kl 19

Carolina Falkholt deltar i evenemanget No Limit Street Art i Borås 4-7 september. Möt henne i ett samtal med författaren/journalisten Kajsa Ekis Ekman om att skapa utrymme för förändring.

Konstnären Carolina Falkholt har sedan 90-talet målmedvetet arbetat för att utveckla konstformen graffiti. I förändringsarbetet har hon skapat begreppet Grafitta; en gatukonstform som rymmer egenskaper som omtänksamhet, bräcklighet och känslighet. I arbetet med Grafitta har hennes verk där hon utforskar och experimenterar med kvinnokroppen uppmärksammats och upprört.

Kajsa Ekis Ekman är författare och kulturskribent. Hon skriver bland annat för Dagens-ETC och på Dagens Nyheters kultursidor.

Köp biljetter på Ticnet eller via Kulturhusets reception!

Arr: Borås konstmuseum. PLATS: Borås konstmuseum